Det var länge sedan man hörde något från Per Persson och Perssons Pack. Och det märks också till viss del. Borta är spritromantiken, borta är de uppenbara referenserna till en håglös och rumlande tillvaro, men kvar är mycket av trasigheten och medkännandet. Och det känns också som att Persson blivit lite mognare, fastän att en del av betraktandet och beskrivningarna i texterna fortfarande har de gamla kännetecknen. Ibland låter det som det alltid gjort, ibland som ett lite lössläppt Eldkvarn, ibland som ett rätt segt band som en gång var fullt av liv. Precis som man egentligen också trott. Men han är fortfarande en riktigt bra berättare, den gode Per. Det finns ett par låtar här som lyfter och blandar de där nostalgiska notiserna med ett musikaliskt patos som gör att man faktiskt undrar om man inte får en liten tår i ögat. Stenad i Stockholm, med Annika Norlin. I kväll tar vi över stan. Trots att det ibland känns väl långrandigt har ändå Perssons Pack en liten del av ens hjärta, och motiverar här också varför.