Det här trodde jag aldrig att Sverige hade i sig. Efter att den ena barnröstsjungande kvinnan efter den andra slår stort och gemene man på arbetsplatserna runt om i landet geggat ner sig mer och mer i Melodifestivalen och Let’s dance trodde jag faktiskt att hoppet var ute. Jag hade skrivit av intressant, hård och intensiv musik från agendan och återigen vänt mina blickar utanför Sveriges gränser, när Nutmeg damp ner i min brevlåda. Det är så förbannat bra, så jävla argt, kompromisslöst och intensivt att jag bara sitter här och stirrar. Inte sen At The Drive-Ins glansdagar har jag hört nåt liknande. Det är Fugazi, Jon Spencer och gamla underbara Souls, orglar, hardcoreskrik, ska-gitarrer, galopperande trummor, refränger att dö för och Örnsköldsviks uteliv i en underbar mix. Så snälla världen, låt Nutmeg behålla sin integritet, låt radion upptäcka dem och låt dem turnera världen – de förtjänar inget mindre. Pluspoäng också för det snygga omslaget.