Blev lite kär i The Stoners The new pink när den kom för ett par år sedan. Och ofta när man har hajat till inför något sedan det, har det där rätt ofta också funnits någon koppling till bandet eller, ja, får man säga frontmannen, Nils Berg. Och rätt höga förväntningar på Hat music infrias också relativt snart. Det känns som att både anslaget av jazz tränger sig djupare in i den tradition som The Stoner håller på att mejsla ut till sin; den nordiskt vemodiga tonen tillsammans med det lyhörda samspelet och den spefulla spelglädjen. På samma gång naivt och minimalistiskt, utsökt illustrerat på omslaget, och intellektuellt eftertänksamt. Det är nästan som att man sitter och tycker sig ha hört skiften och vindlingar förut, men oavsett vilket är det något man omfamnar gång efter annan. |