Man kan räkna upp alla bra saker som kommit från Nacka på vänsterhandens fem fingrar. Och egentligen så blir jag inte speciellt upphetsad av någon av dem. Men med Sonjagon är det något annorlunda, något udda som sticker ut.
    Jag kan inte sätta fingret på det, det ligger bara där och surrar, sticker och kliar lite. Radiohead nämns ofta i samma andetag som Sonjagon och visst, Oxford-killarna finns där nånstans i källaren i Nacka, kanske mest i Aristocrat, men Thom Yorke och grabbarna lät aldrig så här farliga, så här nära att falla i bitar. Radiohead är alltid perfekta, aldrig skeva. Och Sonjagons debutplatta Arches är skev, skramlig och mörk pop när den är som mest spännande, det är mer Sonic Youth en solig dag i Battery Park, Television på middag hemma hos föräldrarna och ett The Cure helt utan neuroser. Sången spricker då och då och gitarrerna står långt ifrån distpedalerna, hos Sonjagon är stämningarna viktigare, melodierna längst fram och kompet ett driv som rullar låten genom mörkret. Monsters är riktigt snygg med Adam Ant-trummor och ett piano som dominerar, och öppningen We are coming over tonight en ruskigt stark öppning. Men visst, det är inte helt klart än, och det ska det inte vara. Men det är en ruskigt bra debut.