Med ena benet i Bollnäs mörka skogar och de andra två i Stockholm respektive Malmö, med drömmarna dröjandes kvar i Manchesters fabrikslokaler, och med blicken stadigt riktad mot New Yorks smutsigaste klubbar, gör ett av Sveriges just nu mest lovande debutantband dansant rock med en för tillfället oöverträffad kraft. I teorin känns förvisso inte en förening av å ena sidan elgitarr, elbas och trummor och å andra sidan elektroniska beats och syntar som en så där jättefräsch idé, men i praktiken låter det bättre än något annat som levererats på en CD-R till min brevlåda på evigheter. Förklaringen till att det fungerar är enkel: grymt självsäker attityd och grymma låter att backa upp den med. Ska jag vara riktigt gnällig kan jag väl anmärka på att produktionen är lite platt, men det är ju knappast MFMB:s fel, och om inte kvintettens struttiga feedbackdisco inte sparkat in dörren hos vartenda Factory- och The DFA-fan inom ett halvår, då ska jag äta upp mitt kaksmuliga skägg. |