Jag tror inte det skrivits en enda recension av ett av A-has album utan att hitten Take on me från 1985 nämnts. Det är svårt att låta bli nu också eftersom A-ha låter ungefär som då. Efter deras comeback år 2000 är musiken kanske aningen mer slätstruken, aningen mer brittisk, men känns fortfarande 80-tal. Det går tydligen inte att komma ifrån.
    Foot of the mountain skiljer sig nog från de andra 2000-talsskivorna, men inte mycket. Det känns smidigare, men också lite tråkigare. Morten Harkets sång är vacker, det har den alltid varit. Jag kan inte låta bli att tycka att den låter bättre ju mindre den behöver tävla med syntarna. Som på avslutande spåret Start the simulator där Harkets stämmor bygger upp en ljudvärld minst lika starkt som syntarna gör på de övriga spåren.
    Men det är de svepande syntarna och de poppiga melodislingorna som gjort norska A-ha så stora som de faktiskt är. Och det är just för att de är såna mästare på sin konst som jag ifrågasätter Foot of the mountain. Varför händer det inte mer?