Somliga artister är direkta, det behövs inga djupare analyser för att beskriva dem. En sådan artist är Nejra. Hennes skivdebut träffar mig som en pil. Jag känner att det är bra, utan att behöva tänka efter.

Hon flydde från kriget i Bosnien som trettonåring. Denna ålder då det i sig sker så mycket omvälvningar hos oss alla fick därmed en extra kaotisk dimension för Nejra. Något som ledde till ett behov att utforska mänsklighetens sanna väsen, genom psykologistudier och musikens frigörande krafter.

Såväl röstmässigt som utseendemässigt kan Nejra beskrivas som en blandning mellan Oh Lauras sångerska Frida Öhrn och Maria McKee. Hon har en heshet i sin starka stämma, en heshet som gör att sången inte smidigt passerar utan svider till i själ och hjärta. Det är så det ska kännas när en riktig artist uttrycker verkligheten som den är med toppar och dalar, utan påklistrade leenden och spacklad glamour.

Så innerligt skönt att höra en sångerska som inte ägnat sig åt alltför mycket själdödande finslipning, ändå är rösten så öppen och vacker, huvudsakligen uppbackad av stilla piano och stråkar. Men det gäller att befinna sig i ett stämningsläge där man orkar ta emot alla emotionella svallningar när denna unga dam får musikens svärta att lysa med sitt ”black light”.

Du kommer att gråta, men känna en stor lättnad efteråt när du lyssnat till denna förlösande känslostorm av toner. När låtarna lämnat öronen blir det tystare än tyst. Det som inte dödar gör oss starkare heter det och Nejra är beviset.