Trailerpark Idlers är ett flitigt musicerande countryband från östgötaslätten, nu inne på sjätte albumet. Temat för skivorna varierar, nu har de valt att gå på djupet, rannsaka sig själva och rikta sig upp mot skyn, där Gud väntar. De beskriver själva, lite ironiskt, hur barernas festande inte är nog, hur de rentav suktar efter kyrkans nattvardsvin efter stängningsdags. Men då träder Gud in och förbarmar sig över dem genom dessa sångers skapelse.

         Trots att skivan är ny med färska låtar får jag en hemtrevligt inlyssnad känsla redan vid första öronträffen. Äkta, hederligt gammeldags country med odiskreta bluegrassflirtar och mycket ”halleluja”. Musiken knyts samman i mörker och ljus. Typisk ljudlig bild av människans synd inför högre makter. Manlig och kvinnlig röst konkurrerar om uppmärksamheten och jag faller mest för den manliga, som hamnar i samma attraktiva skugga som Johnny Cash. Den kvinnliga stämsången är välbalanserad, lite som Cashs fru June Carter eller Calaisa. Men balanserar inte lika väl med mitt sinnelag. Jag drabbas av kvinnlig hysteri när den träder in, framförallt när den kryddas med joddlande. Bättre känns det däremot när manligt och kvinnligt låter bli att samsas i samma låt och när vemodet får vara just vemod. I avslutande We need a whole lote more of Jesus… får jag illusioner av Bruce Springsteen. Stämningsfullt.