Band som Hey Willpower och Those Dancing Days har gjort det förut, förenat modern r’n’b med konventionell indiepop, men ingen gör det lika naturligt och självklart som The XX. Med en sångerska som låter mer Aaliyah än Hope Sandoval och med musik vars atmosfär mer påminner om Burial än Boys don’t cry har The XX hittat sin unika plats. Och när man efter idoga lyssningar har placerat varenda pusselbit av den här debuten förstår man än en gång att less is more. Den här kvartetten njuter mer av att bromsa än att köra rakt in i den grå förortsbetongen i västra London. En sträng i taget på gitarren, en kall touch på trummaskinen, två väna röster som samspelar, men bara en åt gången.

    När året är slut kommer XX antagligen ligga högt upp på min lista. Kanske är det rent av så att The XX kan få London att brinna igen. Genom bandets sparlåga, vill säga.