På All shall fall tycker jag det är väldigt tydligt att låtskrivaren Abbath har lyssnat mycket på riffmästaren Abbath. All shall fall är en väldigt jämn, karakteristisk Immortalplatta. Riff efter riff faller ner som kalla vattendroppar från en och samma istapp i ett jämnt flöde. Det är på både gott och ont. Ont därför att ombyte förnöjer. Gott därför att det håller samma höga klass rakt igenom.

         När All shall fall kommer ut genom den dimma som föregångaren Sons of northern darkness lämnade efter sig tycker jag det känns väldigt naturligt. Det är möjligen mindre hårdare, mer groove, men ändå – Immortal är fortfarande Immortal, trots många år i ide. Abbaths fallfärdiga röst stöttas upp av tung – aldrig snabb – malande metall.

         Mitt favoritspår är Unearthly kingdom, både sabeltandade tigrar och söta katter svänger på svansen till det oemotståndliga riffet.