Första nya plattan på elva år är livfullare än vad man vågade hoppas på. Michael Doret, som även gjorde omslaget till Rock n’ roll over har kallats in och visst märks det att siktet är inställt på 70-talets arenarefränger och gubbigt orienterade hårda rock. Samtidigt är jag så kluven till hela fenomenet Kiss där det skall mjölkas ut varenda liten doft av pengar så fort tillfälle ges att jag inte riktigt engagerar mig som förr. Visst, Tommy Thayer spelar ungefär som Ace Frehley, Modern day delilah, Russian roulette och Say yeah är klart godkända. Men som helhet var Revenge från 1992 betydligt intressantare och låtmässigt vassare. Tacksamt nog har de inte gett utrymme för några sliskiga ballader utan riktat in sig på det alla vill höra istället. Som sagt, jag är kluven, men visst är resultatet godkänt.