Jag tänker tanken, men tror inte på den. Men det låter så. Men jag tror inte på det. Det låter som att David Urwitz mognat. Alltså mognat på det där sättet man brukar etikettera intensiva, energiska artister när de börjar dra ner tempot. Det är därför jag inte tror på det.

         Men från debuten till den nya plattan finns en relativt rak linje i låtarna som går från ett oväntat, mer inkännande parallellspår till Springsteen och liknande till nu. Jag tänker ofta på Mikael Wiehe när jag lyssnar, eller densamme tolkandes typ Dylan. Missförstå mig inte, det finns inget negativt i det, och hela den instrumentala fonden, arrangemang och allt låter inte ofta som ovanstående; spröda pianon, stråkar och en stämningsfull tystnad som får ta plats. Men det finns också stunder då den mer otyglade Urwitz tar över, till exempel Det kanske är så, duetten med Anna Maria Espinosa.

         Bra låtar, en bra grund, en bra bas att ta sig vidare från. För det känns som att David Urwitz är på väg någonstans. Igen.