Stoppa pressarna, ladda kanonerna och skjut en salut! Kent har släppt ny skiva. När Kent släpper ny skiva är det lite som när kungen fyller år: Sverige firar och vare sig man är rojalist eller republikan så kommer man att påverkas på något sätt. Det finns nog inget annat band som lyckats fånga den ”svenska” melankolin, den Myrdalska folkhemsångesten, som Kent gjort i sitt melodispråk. Det finns nog inget svenskt band som har så många hängivna fans och utan några som helst vetenskapliga belägg vågar jag påstå att Kent har räddat fler liv än införandet av airbags i bilar.
Röd är Kents åttonde skiva i ordningen och innehåller elva spår. Produktionen är imponerande perfekt och skivans dramaturgi väl uttänkt. För att dra in oss i den kentska andligheten öppnas Röd med den moderna psalmen 18:29-4, som följs upp av Taxmannen; en skrytproduktion som sparkar igång tempot med rak beat, volympumpande syntar och en repetitiv slinga som skär genom hela låten och överlever en bit in i nästa spår Krossa allt.
Kent är märkbart influerade av sin samtid rent produktionsmässigt: mjuka syntarpeggion, svepande, panorerade syntpads och raka, dova kickar gör att jag vill genrebestämma skivan som progressiv electropop. Där finns även mer traditionella arrangemang med stråkar och gitarrer; som Hjärta och Sjukhus. För mig som aldrig varit en inbiten Kentlyssnare känns det här som deras bästa ljudbild hittills, kanske till och med deras bästa skiva. Det är klart att låtar växer med tiden och att det är svårt att jämföra en ny skiva med låtar som samlat på sig betydelse och historia genom åren, men det känns som att det finns ett par blivande klassiker i Röd.
|