2009 har varit Animal Collectives år.  Men att de hade något stort på gång kändes redan under de första skälvande looparna på 2004 års Sung tongs. Det har alltid legat något obeskrivligt bakom bandets upprepande loop-monotoni,  stampande gitarrer och Lennox och Portners säregna stäm-gemenskap, det är antagligen också därför bandet fått en allt mer växande fanskara. Musiken fascinerar och inspirerar.

När Merriweather post pavilion släpptes tidigt tidigt 2009, förstod man lika tidigt att mästerverket var i hamn. På den hade Panda Bear och hans kollektiv bevarat Strawberry jams inställsamma popfrenesi, samtidigt gjort sig en aning mer svårtillgängliga. Resultatet var musik som inte fastnade direkt, men höll desto längre. En slags neo-psykedelia med medveten poptwist. Ingenting för den stora massan, men nästan.

När Animal Collective nu avslutar 2009 gör de det med EP’n/minialbumet Fall be kind. Låtar som What would I want? Sky och Bleed har figurerat som livefavoriter tidigare under året och har här hittat hem på spår två, respektive tre. What would I want? Sky är i det stora hela uppbyggd på en sångsampling från Grateful Deads Phil Lesh. Men då Lesh en gång i tiden sjöng ”whoa, I walk” har det i Animal Collectives händer blivit ”sky”, kort och gott. Portner svärmar runt den på ett alldeles exemplariskt sätt. Inledande Graze går från Disneystråkar till hispiga vårfestflöjter, som hämtade ur Trolltyg i tomteskogen. Ett oväntat men välkommet inslag.

Fall be kind är, förutom tomteskogsutflykten, en homogen massa av ljud. Det går att hitta lassvis av detaljer, men det finns även utrymme för att bara sväva med. Precis som ett gediget Animal Collective-verk bör vara.