Efter att blivit mer folklig och akustisk på den senaste plattan undrade man lite vilken väg Lars Winnerbäck skulle fortsätta på. Det känns både lite märkligt och rätt naturligt att det skulle bli den här. Märkligt för att det känns som att det stora soundet som finns i många av de inledande låtarna känns lite … ja, onaturlig … Det känns som att själva soundet är lite för mycket till de Winnerbäckska låtarna. Naturligt på så sätt att själva rocksoundkonceptet är det som hans låtar funkar bäst i, oavsett om man vill referera till Lundell eller Springsteen. För det behöver man inte. Styrkan och kanske också svagheten i Winnerbäcks låtar är att de låter som Winnerbäcks låtar.

Med texter som kan vara insiktsfullt personliga och vackra, meningsfulla, för långa, för undanglidande, men oftast långa, oftast vandrande långt utanför verser och refränger. Med melodier man känner igen, fast man inte hört dem förr. Det är ofta den känslan som återkommer. Och på ett par låtar mot andra halvan av plattan är han den Lars Winnerbäck man känner igen, och nästan mer ändå. Men de inledande låtarnas baktyngd får en att tvivla på om han verkligen är densamme.