Jag brukar tycka om när musikstilar kombineras till något helt eget, brukar gilla när fusioner bildas och dör, när allt det oväntade inträffar. Jag brukar gilla unika röster, som verkligen vill göra något med den, som vill låta den ljuda ur alla upptänkliga akustiska vinklar. Jag borde älska Jeanette Lindström över allt annat. Det är faktiskt så. Jag inser det. Men trots allt är det något som inte lyckas komma till mig, något som inte känner igen mig, något som inte tänkt vara min vän.

Jeanette Lindströms rymdinspirerade skiva, med medverkan av Robert Wyatt svävar iväg i ett moln av jazz-, folk- och popinfluenser; ibland storvulet, ibland psykedeliskt, ibland avskalat och skört. Jag vet inte, det kanske är det lite väl svävande ibland. Det är liksom ingen slump att Jeanette också gör en Flaming Lips-cover. Men oavsett min personliga relation: Visst är det bra, jag vill bara att det ska vara ännu bättre, ännu större, ännu mer grandiost. Det är faktiskt något som många fler borde lyssna på än vad som kommer att göra det. Hoppas det blir så.