Hur nokeys låter kan enkelt beskrivas genom att namedroppa deras angivna influenser och producent. De förstnämnda: Depeche Mode, U2, Joy Division, The Smiths. Den sistnämnda: Stefan Boman (Kent, Hellacopters). För dig som inte får ut någonting av dessa namn kan jag berätta att vi har att göra med depressiv rock, med syntinslag och ett subtilt anspråk på stora arenor. Och så är de från Italien.

Jag har verkligen inget emot depressiv rock. Snarare tvärtom. Det är bara det att nokeys i sitt uttryck gör anspråk på så mycket. Att jämföra sig med The Smiths och Joy Division, till exempel. För att inte tala om att stava sig med små bokstäver. Som för lite smör (musiken) på för mycket bröd (uttrycket). Precis som en macka med för lite smör blir The Regency torr och tråkig och gör mig inte nöjd. De får ett G för den snygga produktionen och ett till för den goda viljan.