Siri Svegler skriver in sig i samma soulpoppiga tradition som Adele, Duffy och Kate Nash med debutalbumet Silent viewer. En, mer än något annat, söt skiva där Svegler påfallande ofta sjunger med bästa barnrösten om godis och rosor och annat rart, ackompanjerad av något slags småglättig jazz. Det börjar oskuldsfullt och fortsätter harmlöst.

Barnrösten försvinner i och med näst sista spåret, Painkiller. Där startar istället tonårsupproret med en text om tabletter och rakblad. För att inte lämna sina lyssnare alltför uppskakade avslutas sedan skivan med ett spår där Svegler försäkrar att hon inte kommer släppa in demonerna under huden. Fint och bra, och snällt. Och väldigt synd. Jag gillade när hon vågade utmana den där snälla bilden av sig själv.

Vägvalet rent musikaliskt är också en aning märkligt. Siri Svegler har en mycket intressant röst i de stunder när hon sjunger ut och lämnar barnrösten åt sitt öde, då blir hon plötsligt en jazzdiva. Hon hade kunnat bli en ny Melody Gardot, om det nu är något att sträva efter.