Att gilla eller inte gilla Bad Apples är en fråga om hur mycket mysighet man tål. Hur mycket gulligt ens gullighetsskala pallar innan den slår över och det blir äckligt. Hur mycket socker ens öron tål innan man får mental diabetes.

När det gäller indiepop har jag nästan ingen övre gräns för trivsamhet. Ju sötare dess bättre. Och precis därför är Bad Apples andra fullängdare en platta som gör mig lycklig ända in i tweehörnen av min själ. Sången låter som värmeljus. Gitarrerna känns som varma sockor en kall dag. Tempot är ett som hjärtat hänger med i. Ja, jag känner mig lite helad. Det känns inte som att mitt liv någonsin kan bli omysigt igen.

Man kan tycka att sådana här lovord rättfärdigar högsta betyg. Men. Oavsett hur kär jag blir i en platta reserverar jag toppbetyg för band som inte får andra bandnamn att flyga genom huvudet när jag lyssnar. Att det i Bad Apples fall rör sig om två så underbara band som Belle & Sebastian och The Lucksmiths spelar tyvärr ingen roll.