Jag har aldrig hört ett ord om Dare Dukes tidigare, och tror knappast att jag kommer att göra det igen efter denna recension. Så fort öppningsspåret på debuten börjar spelas föds en stor undran inom mig som håller i sig skivan igenom; jag kan inte förstå varför en vuxen man vill låta som medioker tonårspop som det varken tycks finnas någon mening eller tanke bakom.

Spår med låg standard och halvtaskiga gitarrsolon trängs för att få en plats på Dare Dukes underliga album med opersonlig poprock. Vid femte spåret Baker Street, en utdragen gitarr- och pianobaserad ballad, blir det outhärdligt.

Med en röst som bara kan beskrivas som en nasal Michael Stipe-imitation och en skiva som radar upp ointressanta texter och arrangemang blir det här ingen hit. Jag kan inte riktigt ta Dare Dukes på allvar.