Igår funderade jag på att slänga en del böcker. En handbok i latin var en av dem. Men skåda och se – tack vare det städrycket har jag nu lärt mig att titeln på Dark Funerals nya album betyder nåt i stil med att bränna änglar för evigt.

Angelus exuro pro eternus är Dark Funerals femte fullängdsalbum, och erfarenheten hörs. De skakar inte om metalvärlden med albumet, de flesta riff bygger på gamla hederliga, snabba plektrumanslag, även när de drar ner tempot på trummorna.

Plattans bästa spår är In my dreams, The birth of a vampire och Stigmata. Tre låtar som lämnar spår efter sig. Övriga är snygga och mysiga att lyssna på för stunden, men faller ner i samma svarta hål som de en gång skapades ur sekunden musiken tystnar. Ljudbildens kaos gör musiken mer anonym, än skapar atmosfär. Förbannat synd på så rara riff.