A story of hurt skulle nästan kunna vara en samlingsskiva med det bästa från den svenska indiens 90- och 00-tal. En Popsicle-låt här, ett Broder Daniel-alster där och så ett par halv-obskyra band från Norrlandskusten där emellan.

Jag har svårt att sätta fingret på varför, men Danish Daycares första skiva känns väldigt välbekant. Kanske är det bara influenserna som skiner igenom väldigt väl, som när refrängen äntligen kommer på A purpose to my sins och hjärnan varje gång felkopplar och börjar sjunga på Bad Cash Quartet-dängan Too bored to die. Eller introt till Second day in June som jag, om någon väckt mig mitt i natten och spelat för mig, skulle ha placerat på Broder Daniels Forever.

Gör det automatiskt det här till en dålig skiva? Nej. Är det ens en dålig skiva? Nej. Den har sina poänger och är riktigt trivsam. Bra popmelodier, lagom mycket patetik, skeva körer och halvtransparanta gitarrmattor. Precis som det ska vara. Däremot känns inte A story of hurt jättespännande, och väcker inte den del av mig som spelar in skivor på kassettband och spelar dem runt, runt i min Walkman i något år innan jag äntligen fått nog, vilket nämnda föregångare har gjort.