Åttamannabandets andra album lyser verkligen upp allas vår vardag i detta regniga sommarsverige. Visst faller första tanken på att det låter som en blandning mellan Håkan Hellström och Moneybrother, men det är bara positivt i all ära.
    Det blir mycket sång om ”den vanlige svenskens liv”. Klockslaget fem, socialen och systemet nämns i mer än en låt vilket gör att nästan alla på något sätt kan identifiera sig. Tråkigt ändå är att melodierna fastnar lika lätt som de försvinner och frågan är om man ska ge ris eller ros till någon som slugt lånat både text och musik från band som The Clash och Ebba Grön?
    Trots att det snabbt blir enformigt, och kanske aningen uttjatat, så har skivan sin charm och titellåten får definitivt den allra segaste att på något sätt digga till musiken. Funderade lite över vilka låtar jag kan rekommendera, men ärligt talat så är alla på något sätt musikaliskt fängslande. Jag ser med andra ord alltså inget negativt med att plattan nu finns i min samling!