Fenomenet Coldplay. Det finns alldeles för mycket att säga om ett av världens största band. Denna konsert kommer med en insikt – det finns en bra anledning till att de är så stora.
    Albert Hammond Jr. är riktigt bra som förband, men personligen tycker jag att de låter för mycket Coldplay för att vara en rolig öppningsakt till dem själva. I vilket annat sammanhang hade jag säkert uppskattat dem väldigt mycket mer. Att vad som helst är antiklimax innan Coldplay märks på publikens pliktskyldiga applåder och jublet som stiger ända upp i det runda taket när det viskas "and then… Coldplay" i micken.
    När de inleder med öppningsspåret från Viva la vida, life in technicolor, kan man nästan ta på euforin i luften. Det är en spektakulär föreställning vi bjuds på. Förutom oklanderliga musikaliska insatser är ljuseffekterna riktigt snygga, och i mitten av Globen hänger en stor boll som under konserten lyser i olika färger och ibland visar rörliga bilder av bandet. Bäst gillar jag när bollen är orange, då den påminner om planeten på Parachutes-omslaget.
    Dessutom upptäcker jag till min förvåning att Chris Martin inte bara är en skicklig sångare med unik röst. Han är en riktig entertainer också. Han ger sig hän åt musiken och dansar omkring på scen, och skämtar bland annat efter att ha sagt ett par ord på svenska: "If you dont understand what Im saying you can have two dollars back at the end of the concert. Now the great thing is, if you dont understand you wont claim your money back." Det är underhållning på hög nivå. Just därför undrar jag om det är regisserat eller inte när han börjar spela pianoballaden Amsterdam, spelar fel några gånger, varefter han sjunger fel och helt sonika säger "This is embarassing. I dont want to play this song."
    Det slår mig med full kraft hur välgrundat begreppet "arenarock" är. För det här är musik som är gjord för att hela Globen ska sjunga med och det märks. Låten Viva la vida blir en enda stor fotbollskör och under sista extranumret kommer en backdrop med texten "Vida" som faktiskt ser ut som en logga till ett fotbollslag. Vi spelar för Team Coldplay. Team Coldplay spelar för oss.
    Även om showen är så felfri att jag inte kan hitta en enda anledning att ge bandet lägre betyg än högsta, är det ändå publiken som fascinerar mig mest. Det enorma havet av människor med ljuset från mobiler och kameror som mareld. Min vän Lisa bredvid mig sitter de första låtarna med händerna för munnen och ett leende från öra till öra bakom. När jag efteråt nämner det säger hon "Jag var så lycklig. Jag visste inte hur jag skulle bete mig." Det är just det. Den intensiva glädjen är närvarande hela tiden. Höjdpunkten är Fix you med en imponerande ren allsång som får Martin att utbrista "oh my goodness" och säga "This is Coldplay and the choir of Stockholm, I see". Då är alla i samma ögonblick och jag kan bara förundras över vilken makt musiken har över oss. Men faktum kvarstår, det är publiken som kan göra ett band så gigantiskt som Coldplay är, och det känns extra tydligt den här kvällen. Coldplay ger tillbaka till oss allt som vi ger genom att älska dem. Och så mycket som vi älskar dem är det fan inte mer än rätt.