Orden har bytt plats med musiken på senare år, Thåströms låtar har numera nästan samma melodi allihop. Vore det inte för den genomborrande unika rösten hade orden gjort sig bättre i skrift. Borta är industrirocken med de brutala undergångslåtarna, och svårmodigt stillsam musik, från en annars överraskande glad och skenbart ung Thåström, har tagit över.
    Det är fredagen den 13:e och samtidigt release för nya skivan samt turnépremiär i Lund. Döden och olyckan finns med och lurar i texter och mörka toner, men himlen faller inte ner på oss denna gång heller.
    De smärtsamt explosiva utspel jag jublade över för bara tre år sedan har nu reducerats till mer eftertanke och melankoli. Inledningen blir Kort biografi med litet testamente, så som också nya skivan börjar. Han fortsätter samla ihop kapitel i form av låtar till sin musikaliska självbiografi. Jag blir först lite besviken när den ena vemodiga balladen efter den andra framförs, men när jag slutar förvänta mig mer ös känns stämningen riktigt intim och vacker. När Fan, fan, fan kommer händer det något mer, den skapar en känsla av fullständig närvaro, där alla tankar försvinner och Thåströms svarta kavaj åker av. Han kan aldrig bli en grågubbe, så är det bara. En gång äkta punkare, alltid punkare. Åsikterna sitter i ryggraden, även när aggressionen lagt sig att vila.
    Där står han i sin oversized vita skjorta, svarta byxor med hängslen och skinnsmäck på huvudet.  Den expressiva sidan visar sig så småningom i färska Kärlek är för dom som växer live. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce verkar vara en låt som Thåström själv har en speciell relation till, för där kommer energipåslaget i kraftfull dos. Men klassiker som Var e vargen och Alla vill till himlen har alltid sin unikt svarta glans.
    När olyckskorpen från Rågsved träder fram är han bara så självklar, jag kan inte komma på någon annan svensk artist som har samma förmåga att trollbinda och skicka pilar ända in i märgen. Han vankar av och an och viftar med händerna på sitt typiska vis. Det ser ut som om han är på väg att lämna allt och tvärt ångrar sig för att återvända till rampljuset gång på gång. Jag tror det är sådan han är, en ensamvarg som behöver en stund i centrum då och då för att få den inre bensinen att flöda. Thåström är som en ”vanlig arbetare” och samtidigt så otroligt mycket mer. Däremot tycker jag att Pelle Ossler håller sig lite anonym. Jag hade gärna hört mer av hans skönt experimentella och oförutsägbart giftiga gitarrspel.
    Ordinarie spelning slutar med Om Black Jim och det är ångande varmt i lokalen, nästan precis som det kan tänkas vara i den fabrik Thåström sjunger om. Men det blir ett pass till med bland annat Imperiet-fullträffen Du ska va president i livskraftigt reinkarnerad form. Min fyra är inte orubbligt stark denna gång, men Thåström kan bara inte bli medelmåttig, inte ens i sina svagare stunder.
    När det, för kvällen, absoluta slutet inträffar vid 21.30-tiden säger Thåström ”Varsågod, varsågod” och jag tänker ”Tack, tack, så mycket!”.