Året var 1990. Sonic Youth hade funnits i nio år, Kim Gordon hjälpte Nirvana att få skivkontrakt, Slovenien blev självständigt, woken var årets julklapp i Sverige och jag föddes.
    Så här 19 år senare står jag och recenserar dem. Och brottas med frågeställningen "hur blir man tagen på allvar när man inte ens var född när Daydream nation släpptes?". Tja, jag må vara född sent, men inte var det igår. Jag förstår av deras namn ständigt återkommande som referens att Sonic Youth spelat otroligt stor roll för efterföljande rock- och popmusik. Jag förstår genom att lyssna att de är bra. Framförallt så förstår jag när jag ser deras vitala liveframträdande att de efter snart 30 år i branschen ändå är relevanta. De behöver inte ha åldersnoja, och det borde verkligen inte jag heller ha.
    Det är festivalens första dag, vilket innebär att festivalens största scen inte öppnat, alltså – Sonic Youth spelar inte på största scenen! Det tar inte många minuter av research att få veta att det är fler än jag som tycker att det är helt bisarrt. Publiken som trängs framför scenen (som för övrigt eventuellt borde svikta av mängden gitarrer de har med sig) är inget annat än entusiastisk och intresserad.
    Det är inte ofta man går på en spelning och känner att oavsett hur den låter så är den viktig, en dignitet Sonic Youth har i mitt medvetande på grund av inflytande och ålder. Att spelningen i fråga därtill är oväntat lättillgänglig för ett band som ofta klassificeras som "art rock" och får tiden att gå fort trots att försommarnatten är kall är bara fantastiskt. Och baskaggen är precis där den ska vara – i hjärtat.