För tre år sedan stod han på samma scen, då med idel partylåtar och en gogodansare vid sin sida. Det hinner hända en del på tre år. Att kalla Kanye Wests senaste platta för en gotisk syntpophistoria är inte att ta i. Den pulsar på i sakta mak och autotuneknappen är nertryckt till ett nästan löjligt läge. Allting handlar om krossad kärlek. På omslaget ser man en hjärtformad ballong, tömd och innehållslös. Samma tomma och innehållslösa känsla lyckas Kanye förmedla även på en solig scen i Roskilde. Ain’t no sunshine when she’s gone, som Bill Withers skulle ha sagt. Gogodansaren har lämnat Kanye. Kvar finns en väldig scen − en enorm plattform för en ensam man. Men på något sätt lyckas han fylla upp den med sig själv. Han har sannerligen egot för det. Det går till den grad att han står i vad som känns som en kvart och orerar om allt mellan himmel och jord. Ingen musik på en kvart, bara ett evigt ältande om hans kärlek till allt och alla. Och givetvis några ord om Michael Jackson. Hipsterkidsen borde gett upp och lämnat orangea scenen för närmaste singer/songwriter. Men om de stannade kvar var väntan väl värd. För hur klyschigt det än kan låta exploderar det rakt framför oss. Diamonds are forever. Bling bling is back in town. Kärleken till dansmusik som kickar igång en och får en att vilja fortsätta leva. Den hjärtformade ballongen blåses upp, pulserar och studsar runt på publiken och kan man inte tyda ett leende på Kanyes läppar? Jo. Och det är där jag vill ha honom. Vill man ha en deppig tillställning kan man bege sig till de mörka tälten. På orangea scenen skiner solen dygnet runt som Flashing lights. Jag är ledsen, men till nästa gång Kanye, behåll dina problem för dig själv.