Ett band från Australien. 16 år av luftig indiepop. Många spelade låtar i mina olika CD-spelare, mp3:s, iPod:s och musikprogram på datorn. Och till slut beskedet att The Lucksmiths ska upphöra att existera. Sorgligt – ja. Men framför allt ett glädjebesked, dels med tanke på att de slutar medan de fortfarande är bra, men kanske mest på grund av farvälturnén som tar dem till Sverige och ger mig chansen att se dem spela, ett enligt deras löfte långt och favoritspäckat set.
    Det var länge sedan jag såg fram emot en konsert på det här sättet. Genom åren har Tali Whites röst blivit lite som en låtsasvän, och det känns onekligen lite bisarrt att se människan bakom stämman i verkligheten. Det är dock inte bara jag – stora delar av publiken ser hänförda ut, åtminstone under de första låtarna innan man liksom vant sig och fascinationen övergår i starkt välbefinnande. Det är idel medsjungning, knägungning och lyckliga leenden.
    Sångaren Tali står längst fram och spelar på ett mini-trumset med en tamburin på hi-haten, flankerad av basist och gitarrist. Längst bak, på trummisens traditionella plats, står en andra gitarrist. Publiken är oväntat blandad och väntat pretto, men oväntat nog inte för pretto för att njuta på riktigt. Jag vill tro att det är avskedet i luften som gör det. Nu-eller-aldrig-känslan. Vissa försynta poppare ser dock ut att vara lite obekväma med att stället är fullt av folk. De verkar inte dela bandets uppfattning ”you’re all friends we haven’t met”. 
    The Lucksmiths framstår, i kontrast till tidigare nämnda fascination, som väldigt normala och väldigt lite popstjärnor. De är fyra vanliga killar från Australien som gjort fantastiska poplåtar i några år, tänker sluta med det och nu framför några av de bästa med glädje. För setet är verkligen tjockt av älsklingslåtar. Till exempel Synchronised sinking som vanligtvis har en trumpetslinga, men är minst lika bra med gitarristens ”aaah” som ersättning. Det är dock definitivt ett lyft när Gary Olson, från Elephant Six-bandet Ladybug Transistor, kommer ut med en trumpet och hjälper bandet att framföra bland annat en underbart energisk Self-preservation och en väldigt vacker och finstämd Stayaway stars. Så är plötsligt kvällen nästan över. T-shirt weather orsakar mest eufori och lugna med livsglada The great dividing range känns som en bra sammanfattning och avslut.
    Det sägs att man är sin egen lyckas smed, men The Lucksmiths är min.