Det har gått 40 minuter. Father Damien, sångare och estradör i Fucked Up har hunnit skära sig i inledande Son of the father. Blodet rinner nerför pannan. I ena stunden ber han publiken att dra åt helvete, i nästa är vi det vackraste han någonsin sett. Han älskar oss. Tidigare bredde han ut sig som en strandad val på taniga hardcorefans. Vatten sprutade fram och tillbaka likt en Kålleradotur i helvetet. Alla var peppade, alla var inställda på en åktur utan vare sig säkerhetsbälten eller vett och reson. Och det var vad vi fick. I 20 minuter. Sedan tog Father Damien slut.
    Det har gått 40 minuter. ”Vi har två låtar kvar!” Father Damien blir snabbt tillrättavisad – det är fyra. Han tar sig för sin uppskurna panna: ”Oh fuck!” och konstaterar sedan att de bästa punkspelningarna stannar vid 20 minuter. Resterande tid är en lagom bekväm trivseltillställning ackompanjerad av primalskrik. Bandet levererar Blitzkrieg pop med halvhjärtat engagemang. Den måste liksom göras. Damien är mysfarbrödernas svar på GG Allin – han fluktar sina genitalier och föraktar sin enorma kroppshydda i mer eller mindre seriösa mellansnack.
    Det ska tända till en sista gång. Under avslutande Black Flag-covern Nervous breakdown. Damien är som pånyttfödd. Han har har en intern spelning med publiken längst fram och han krossar det mesta i sin väg. Jag lämnar Paviliontältet med en smilande nuna och två ringande öron. Men eftersmaken säger 20 minuter. Inte mer.