Det är söndag kväll, sista dagen och solen har gått i moln. På Roskildes minsta och mest intima scen har världens tajtaste indieband Deerhoof tagit plats. De innehar de snyggaste poserna. För den som någonsin hört hur Deerhoof låter, precis så ser de ut och rör sig. Fyra unika personligheter med rörelser som går i samklang med musiken. Greg Saunier figurerar i en väldigt central roll som batterist. Hans trumstil kan jämföras med en förvildad oxe med en sjuhelsikes taktkänsla. Hans medmusikanter John Dieterich och Ed Rodriguez är ett med sina gitarrer, medan basisten och sångerskan Satomi Matzusaki är lika återhållsamt sprallig och naiv som hennes röst.
Deerhoofs stil kan betecknas som någon slags noise kontra pop kontra avant kontra jazz och det går på något sätt alltid ihop i slutändan, så även ikväll. Mer än väl. Första delen av spelningen är ett smörgåsbord med pålägg från Runners four, ännu tidigare Milk man och senaste Offend Maggie, där höjdpunkterna är urgulliga Basketball get your groove back och den svårt progressiva Fresh born, levererad in i minsta detalj. Man kan bli lyrisk för mindre. Att hittarna The perfect me och +81 från Friend opportunity avverkas är ingen överraskning, men att andra delen av konserten blir lite av en orgie i just den skivan förvånar. Men man klagar inte. Varför skulle man göra det?
Och så var det det där med världens tajtaste indieband. Live låter Deerhoof exakt som på skiva. I många fall skulle det kunna bli en tråkig upprepning – en liveshow utan livenerv. Men när Deerhoof visar upp sitt otroligt musikaliska kunnande står många med mig bokstavligt talat som fån med hakan nere. Ibland flinar man till för det är så löjligt prickfritt. Ha då i åtanke att musiken är bland det mest komplexa man kan få tag på post-Zappa. |