Stämningen i luften: Förväntansfulla fans möter neokubistiska popgenier.

Längst fram rör sig två rödvita struthattar över publiken som sakta fyller på den gamla mekaniska verkstaden. De två fansen, som hämtat sin outfit från Can you forgive her?-videon kommer senare under kvällen få höra sin låt insprängd i nya Pandemonium.
    Scenen domineras av en hög mur av stora kuber. Folksamlingen nedanför är varierad till ålder och stil. Vissa ser ut att tillhöra samma åldersspann som Pet Shop Boys själva, andra 20-nånting. En del verkar supertaggade och kan inte riktigt stå still utan svänger loss till de beats som spelas innan allt börjar.
    Så dämpas ljuset och ut genom muren stiger två gestalter med huvudet inneslutna i färgglada kuber. ”Beat – heartbeat” utbrister den ena kubklädda figuren och startar på så vis fina 80-talshitten Heart. Den andra tar plats vid syntpodiet och vi är iväg. Pet Shop Boys glider över i den omedelbara Did you see me coming? och där står då plötsligt Neil Tennant iförd hatt och en svart futuristisk kreation och Chris Lowe i sin typiska solbrillor- och kepsmundering. Vi i publiken har kastats in i en show som aldrig står still. Det skulle möjligtvis vara när Neil Tennant skäller ut någon i publiken som filmar, då.
    Scenen möbleras ständigt om. Showen är färgsprakande och ombytlig som en Rubiks kub. Muren rasar och på ruinerna byggs Go west med kommunistparadliknande estetik, precis som i musikvideon. Två dansare i röda atletdressar tar marscherande plats på scen och trots att publiken är fokuserad är det först nu som spelningen tar ordentlig fart från åskådarsidan. Refrängen ekar. Chris Lowe har fått på sig en jacka täckt av spegelbitar som skickar ut ljusstrålar åt alla håll. Dansarna, som dessutom agerar körsångare, är snyggt koreograferade och lyfter konserten. Neil Tennant ser väldigt nöjd ut genom hela spelningen, särskilt när han är omgiven av de fyra unga dansarna. Till och med stenansiktet Chris Lowe ler och dansar loss en kort stund med dem.
    Annars är ju Pet Shop Boys största styrka den fantastiska hitkatalog de sitter på. Få andra kan konkurrera med den. Dessutom fortsätter duon att producera poplåtar som sätter sig första gången man hör dem. Konserten slingrar sig genom mäktiga versioner av Left to my own devices, självklara Always on my mind, åsktrummande Suburbia och samsas fint med nyare spår. Se a vida e (That’s the way life is) är lite väl käck men i det stora hela spelar det ingen roll. Man charmas lätt av de två passionerade popgubbarna. Den bästa stunden under spelningen är ett lugnare parti där Neil Tennant iförd smoking sjunger Jealousy och King’s Cross. Den förstnämnda ackompanjeras av en ruggigt snygg scen där dansarna ömsom närmar sig, ömsom slåss med varandra i en nästan capoeiraliknande stil.
    På slutet skakar en prydligt klädd man i publiken sin gråa pullover och får glittrande konfetti att regna ut. Alla har lite skimmer i rockärmen ikväll. Så känns det.