När regnet börjar ösa ner tar många skydd under Stora Dansscenens tak och Priscilla Ahn får tacksamt nog se hela dansgolvet fyllas av människor. Med sin känslosamma och finstämda lyckas amerikanskan sedan trollbinda folket att stanna kvar även efter att regnet slutat falla. Charmiga och smått naiva mellansnack som emellanåt får publiken att brista ut i spontant fnitter följs upp av ömsinta sånger om kärlek. Hennes största tillgång är helt klart förmågan att lyckas skapa en djup kontakt med publiken, och det är så tyst under konserten att man kan höra en knappnål falla. Men många av melodierna dröjer sig också kvar i mitt huvud, och jag kommer på mig själv med att nynna dem när jag är på väg hem i bilen. Priscilla Ahn levererar festivalens hittills mest känslosamma och avslappnade spelning. Grattis till alla er som sökte skydd från regnet och fann en oslipad diamant. |