Efter tolv timmars blandad musikunderhållning kommer så äntligen det band alla väntat på. En onödig halvtimme efter utsatt starttid krossar de allt motstånd med en ljuvligt hård Battery som följs av en lika fröjdefull Creeping death. Bättre än så här kan det inte bli. Sen följer ett svagare parti med Fuel, Of wolf and man, Fade to black och så lite trist snack om vilken familj Metallica och deras fans är innan ett par pliktskyldiga spår från senaste studioplattan Death magnetic spelas.
    Vi är knappt halvvägs in i setet och tunga Sad but true låter fenomenalt bra. Sorgligt nog har den gått och blivit fylltrattarnas allsång och han vid min vänstra sida som genom hela låten vrålar titelorden (men inget annat) i mitt öra ligger mig mindre varmt om hjärtat. Sen får vi fyrverkerier, eld och krigsljud som inledning till halvostiga – men ack så nostalgiskt sköna – balladen One. All nightmare long växer live och kommer antagligen vara den enda, om ens det, låten från nya plattan som fortsätter få plats i framtida spellistor. Master of puppets, Dyer’s eve, Nothing else matters och en superb Enter Sandman avslutar ordinarie set och jublet vet inga gränser. Inklappade för ännu en runda med gamla godingarna Last caress, Hit the lights och Seek and destroy.
    Äntligen har jag sett Metallica live och jag blev långt ifrån besviken. Fyra låtar från grovt överskattade Death magnetic var väl överflödigt och personligen hade jag hellre hört något från St Anger eller varför inte Load om det nu prompt skall spelas nyare material.