Samtidigt som The Killers fläskar på med rejäl och välkoordinerad arenarock från festivalens största scen (där Babyshambles uppträdde förra året) smyger slusk-Pete omkring en bit bort tillsammans med ett gäng likasinnade och lajjar fram en alldeles bedårande rockig pop. Till stora skarors jubel ska sägas.
    Hur mycket man än läser om honom i skvallertidningar så är hans geni tydligt för alla att se. Inte så mycket för några veckor sedan på Peace & Love, men med en övervägande brittisk publik i avspända Spanien slår hans vackra begåvning ut i full blom. Blandningen av bisarra dansare, hårt rockanslag, lojt spankulerande, charmant flytande texter och honungssöta gitarrslingor gör denna spelning till en alltigenom njutbar stund. Man blir avslappad av bandets chosefria attityd samtidigt som man stimuleras av texternas utmaningar och charm. Min Pete-favorit Albion är härlig och avslutande Fuck forever gigantisk i sin partydress – jazztobaksröken ligger tät och ölplastglas skvimpar över innan Pete och hela festivalen tackar för sig. Tack, och på återseende!