Fullt med folk på Kungstorget när Veronica Maggio spelar på Kulturkalaset. Ändå möts hon av svaga reaktioner på sina hits bortsett från krystad allsång, från delar av publiken, och pliktskyldiga applåder. Veronica Maggio är en skicklig sångerska även live, hon sjunger tydligt och tonsäkert, men kanske för bra – låt efter låt flyter förbi utan att koppla något grepp om stunden. Förutom rösten använder Maggio subtila medel att försöka nå fram med sina sånger. Hon rör sig i makligt tempo över scenen men står oftast och gungar överkroppen på stället, enstaka gånger åker en arm ut. Skulle kunna se coolt ut på klubben men här ger det inget utslag.

Hennes poplåtar som egentligen är okomplicerade och medryckande borde kunna göra större avtryck från scenen. Bandet består av en trummis, basist och två killar som spelar på varsin keyboard. Pålägg som stråkar och tamburiner på skivan saknas i en ljudbild som blir syntluftig i negativ bemärkelse.

Så kommer en storslagen, uppskruvad, ja rent av en gnutta suggestiv version av Stopp. Riktigt mäktigt. Denna höjdpunkt visar sig vara final på ordinarie set. Snart kommer Veronica Maggio och bandet in igen för två extranummer: en ballad som tappar allt som byggts upp i föregående nummer och avslutas med ett malplacerat krautigt solo från en av keybordisterna. Till sist blir det, från artisten sökt, allsång till Nöjd.