Coldplay har en stor kostym att fylla. Med knappt tio år och bara fyra album på nacken förväntas de vara bandet som ska axla U2:s tunga arenarockmantel. En tuff uppgift.

    När bandet stegar ut på Stockholms Stadion till tonerna av Life in technicolor med tomtebloss i händerna är jublet påtagligt. Coldplay har sin publik med sig från första stund, och det är förstås en av bandets styrkor.

    Showen sätter igång med Violet hill som låter betydligt mindre trevande och mer majestätisk än när undertecknad såg bandet i Globen i höstas. Därefter går vägen via tunga pjäser som Clocks, In my place och Yellow. Chris Martin springer som en uppspelt femåring mellan de två bryggor som går ut från scenen och tar hela den euforiska publiken i sin famn. Han är född att stå på scen och liksom vränger ut-och-in på både sig själv och Stadion med all sin energi. Trots en för dagen småsviktande röst känns han både spontan och kärleksfull. Något som de andra i Coldplay kanske kunde ta efter.

    Efter en småtrist version av 42 kommer Fix you med sitt orgelintro. Personligen tycker jag att det är snudd på kriminellt att ha den så tidigt, men samtidigt lyfter den konserten i ett småpressat läge. Fix you är den kanske ultimata arenarocklåten och varje gång Jonny Buckland river loss på gitarren känns det som om världsfred är på ingång. Maffigt och storslaget.

    Men det blir ännu bättre. Chris Martin spelar först en avskalad The hardest part ensam på piano som sedan går över i Viva la vida – en enorm pjäs, som dessutom är flera gånger bättre än i studioversion. Faktum är att den nästan slår Fix you, och det är inte illa. Publiken stämmer in i en maffig kör och Viva la vida ringar in den pompa- och ståtrock som Coldplay närmat sig på senaste albumet. Oerhört kraftfullt.

    Det mest påtagliga problemet för Coldplay är att showen saknar överraskningar. Bandet har hittat sitt välpolerade upplägg vad gäller låtval, och det har de kört på det senaste året. Ihopklämda technoversioner av God put a smile upon your face och Talk känns till exempel mer påtvingade än påhittiga. Den numera obligatoriska akustiska delen ute i publiken är dock alltid ett intelligent taktiskt drag, även om det också här känns lite mycket kliché stundtals. Oddset på att en akustisk cover av Billie Jean skulle komma låg nog på typ 1,04, men bandet plockar även fram den lite mer överraskande Green eyes, från andra skivan.

    Det är svårt att göra en mer storslagen och maffig show än Coldplays på Stadion. Hela publiken finns inom ett för Chris Martin armlångt avstånd. Bandet fyller utan tvekan den arenarockkostym de är ämnade att ta på sig, och det enda som saknas är ett par stiliga manschettknappar och en lite roligare slips. Sedan är allt nästan perfekt.