Det var några år sen jag senast såg Shadows Of Paragon och jämfört med vad jag tycker mig komma ihåg har det skett ett rejält lyft. De inleder stilfullt med ryggarna mot publiken, en hel del rök och något slags väsande, viskande ljud i högtalarna som inramas av ett ensamt pianoklinkande. Sen brakar det loss med symfonisk svartmetall åt Dimmu Borgir-hållet. Det är helsvart, bra tempoväxlingar, väderkvarnsheadbanging i mängd och parti och sex låtar varav flertalet säkert dyker upp på fullängdaren som är inplanerad för utgivning under hösten. Hade önskat lite högre sång och lite mindre cymbaler men man kan ju inte få allt.