Stämning i luften: Känslan av avspänd luxuös återträff.

Att lyssna på Love Is All är som att lyssna på en best of-skiva med Gang Of Four, men med en skrikig dam längst fram. Denna Gbg-kvintett har tagit det bästa från Leeds-hjältarnas marxistiska postpunk och gett den en extra välfärdstwist. En sorts bekväm Svensson Svensson-estetik lyser igenom i textrader som handlar om vad man ska göra av all sin fritid i en välfärdsstat, hur en lyxkryssning kan te sig, om livet i sus och dus och om fester som aldrig tar slut.

                Rent symboliskt torde musiken fungera alldeles utmärkt i de finare salongerna på Avenyklubben Parken − som en krock mellan svettig svartklubbspunk och exklusiv inredning. Men när man står där och ser ett band som har gått och blivit så oerhört tajta och sanslöst proffsiga på scen, börjar den konservative gubben i en att grymta. Han vill ha mer svett, rått vitt ljus och sprakande högtalare. Han vill ha helheten och inte bara bandet och han skulle antagligen varit så mycket mer nöjd om han sett Love Is All på någon bortglömd pub i Texas. Eller varför inte som sista akt i Hultsfredsfestivalens Teaterlada.

                Den här kvällen lyfter det liksom inte även om det låter och ser hur bra ut som helst. Det går till den grad att sångerskan Josephine Olausson ber den försynta publiken att ta några steg fram för att i alla fall komma fysiskt närmare. Vi lyder pliktskyldigt och lyssnar vidare för vi är här för bandet och inget annat.

                Trots allt blir det en behaglig timme, lite som en återträff. Gitarristen Nicholaus Sparding säger att han känner igen ”typ alla” i publiken och att de är glada över att äntligen ha kommit hem efter ändlösa turnéer i USA. Samtidigt slår det mig varför Love Is All fortsätter att vara mer omsusat utomlands än hemma. De historier de berättar kan kännas harmlösa och smånaiva i ett tryggt och bekvämt Sverige, men i ett land som USA, där infrastrukturen inte är i närheten av skandinavisk standard ses Josephines lyrik som exotisk. En slags utopi, som går över till rastlöshet och hittar sitt perfekta bo mitt i den experimentella delen av postpunken.

                Josephine hamrar vidare på sin koskälla och attackerar då och då sin synt av märket Poland, eller kan det vara Roland? Ljudet är klanderfritt, förutom James Ausfahrts saxofon, som är mixad i lägsta laget och emellanåt försvinner helt. I jämförelse med hur den på skiva är en viktig kugge i låtar som Busy doing nothing och Give it back.

                Bandet väljer under hela spelningen de rivigaste spåren vilket gläder mig. Och när New beginnings levereras med en noisig passage kommer den där kicken jag väntat på. Allt faller på plats för några sekunder och Parkens discokula känns skitigare än någonsin.