Stämning i luften: Avkopplad electrostämning.

Många har samlats framför Emmabodas skogsscen när Jonathan Johansson kliver fram med en stor vit elgitarr på magen, tätt följd av ett mindre kompband. Han är avslappnat klädd i ett vitt linne och en liten mössa på huvudet. Kompisarna i bandet är även de stilmedvetet laidback med oversizetröjar och smala jeans. Majoriteten av publiken ser ut att bestå av hippa och moderna Cheap Monday-kids. Den trognare skaran står precis framför scen, medan resten sitter och softar i eftermiddagssolen. Detta är verkligen electromusik att sitta bakåtlutad i gräset och bara slappna av till. Bandet är hela tiden tajt och ljudet är perfekt. Låtarna präglas av sköna beats och fina syntslingor. Varje låt har sin återkommande syntmelodi och överlag är de lika bra allihop. Ingen låt sticker ut ur mängden, men alla funkar.

                På Johanssons högra sida står en kille som spelar lite allt möjligt, bland annat olika typer av electrotrummor med spännande ljud. Detta ger lite variation i det annars ganska enformiga materialet. Men samtidigt kräver inte stämningen så mycket mer än lugn electropop, utan folk sitter och diggar som omväxling till sina annars så hetsiga festivalliv.

                I försnacket till En hand i himlen berättar Jonathan Johansson på charmig skånska en anekdot om hur han blev nekad att komma in på ett av Spy Bars VIP-rum, samtidigt som han kunde höra högtalarna spela hans radiohit i nämnda VIP-rum. Till skillnad från andra nybörjare med en enda hit i bagaget jublas eller applåderas det inte mer åt En hand i himlen än åt de andra låtarna. Uppenbarligen är alltså inte Jonathan Johansson en svensk one hit wonder-kille i mängden, vilket jag och antagligen många med mig tidigare antagit. Publiken stannar godtroget kvar efter hiten och lyssnar till spelningens officiellt sista låt, vilken är en elektronisk ballad.

                Därefter går Johansson med band av scen, och eftersom festivaler har inbokade konserttider måste artisterna planera sina extranummer väl. Detta har tydligen bandet gjort och de låter sig applåderas tillbaka av Weekday-publiken. I det här läget har jag helt börjat ledsna på den lugna spelningen, men väntar ändå lydigt på vad Johansson har att erbjuda. Och oerhört skickligt parerar han min misstro genom att dra igång en helt magnifik cover på Bruce Springsteen klassiska Dancing in the dark. Bandets ljudbild och Jonathan Johanssons röst är som gjuten för en 80-talscover. Och mer än ett extranummer blir det inte vilket känns alldeles perfekt. Ett bra avslut är som bekant ett strategiskt smart grepp om man vill få åhörarna att gå ifrån med ett leende på läpparna.

                I övrigt gör inte Jonathan Johansson särskilt mycket väsen av sig. Inte mycket mellansnack, vilket kanske är naturligt på ett drygt halvtimmesgig, men ändå. Annars en skön electrospelning som inte utger sig för att vara något annat än just en skön electrospelning. Publiken har fattat vinken och kan i lugn och ro koppla av över en öl i skogsbrynet.