Stämningen i luften: Muller.

Norbergfestivalen äger rum ovanpå en vattenfylld gruva i Bergslagen. Scenerna är Kraftwerk (techno i kraftcentralen bredvid gruvan), Club 303 (breakcore, dubstep, acid), 8-bit room (chiptunes) och Teatermaskinen (spoken word och industri-noise). Men flaggskeppet är Mimerlaven inne i gruvan, där malmen krossades efter den tagits upp. Denna labyrint av cement och järn har en unik atmosfär, och tillika ett väldigt långt naturligt reverb, vilket gör det väldigt svårt att spela rytmisk musik. Det ekar för mycket, helt enkelt.

                Efter midnatt den förste augusti (The sun shall cease to shine, som flyern blygsamt proklamerar) intar The Skull Defekts scenen. Bandet är vid detta tillfälle en duo bestående av Joachim Nordwall och Daniel Fagerström. Några lådor översållade med reglage och sladdar på ett bord, två män och tre vita strålkastare. Det är allt.

                Muller. En basgång så djup att du blir mörkrädd. Ljudet genomsyrar industrikatedralens alla dammiga hörn, tar över din kropp – hela bröstkorgen vibrerar. Det känns som det är orkanvarning fastän det är vindstilla. Nordwall och Fagerström har satt mikrofoner på magman i planetens inre, och lett upp ljudet till oss. Men allt är inte mörker. Ljusare toner, till en början som ensamma stearinljus i en slottsruin, mixas in och adderar mer hoppfulla dimensioner till det mörka dronet.

                Efter en halvtimme är det slut, ljudet tystnar och Nordwall och Fagerström skakar hand med varandra. Här är det inte tal om att spela en låt till, att bli inropade för extraspår. The Skull Defekts har uppfört ett verk i Mimerlaven, och det står för sig själv. Jag hade å ena sidan gärna sett ett längre uppträdande, men å andra sidan hade inte verket i sig kunnat vara mycket längre. En paradox.

                Sedan blir det rejäl kulturkrock när Blood Ov Thee Christ spelar direkt efter i Teatermaskinen. Man vet att det är ett uppträdande på ett helt annat plan när sångaren börjar veva omkring med en bänk bland publiken.