Stämning i luften: Fantastiskt nytänkande retro.

Klockan slår halv två inne på Pustervik när Anna von Hausswolff äntrar scenen. Det blir en lugn inledning. Hon spelar återkommande melodier på sitt vemodiga piano och sjunger med en röst som ger Kate Bush sällskap på toppen. Scenen ser tom ut där von Hausswolff sitter och spelar för sig själv, men hon lyckas verkligen trollbinda den lilla publiken.

                Plötsligt skruvar hon upp tempot och det känns som att stå på någon rökig gammal jazzklubb i New York. Tankarna går ena sekunden till Nancy Sinatra och Edith Piaf, för att andra sekunden gå till Nina Simone. Allting känns väldigt retrospektivt på ett helt fantastiskt sätt.

                När publiken börjar se trängre ut byter Anna von Hausswolff ut engelskan mot modersmålet svenska. Hon sjunger spontant bluesigt och publikens ständiga mummel i bakgrunden ger en känsla av att von Hausswolff är Pusterviks huspianist. Snart återgår hon till engelskan igen.

                Kompbandet går på scen i en burlesk sång i moll och hon frågar försiktigt om publiken är redo. Bandet består bland annat av en Maria von Hausswolff som jag förmodar är hennes syster, samt en gitarrist som påminner om Kurt Cobain.

                Det blir dramatisk, avgörande musik, som om det vore ledtemat i en film. Varje inledning är storslagen och arrangemangen är ambitiösa, vilket avslöjar att musiken är skriven på piano och inte gitarr. Likt ett mantra upprepar von Hausswolff meningen ”make love with the devil” om och om igen. Publiken vaggar som i trans, oförmögen att göra någonting annat.

                Det blir mer filmisk musik, och just den biten räcker att ha hört en eller två gånger, det är lätt att bli mätt på så stor musik. Hennes röst är oerhört kvinnlig, vilket känns lite ovanligt idag bland alla trallpoptjejer på P3. Jag står hela tiden och grubblar på hur den där enorma rösten får plats i Anna von Hausswolffs lilla smala kropp.

                Trots bandet präglas låtarna ständigt av piano och sång. Texterna verkar många gånger handla om ensamhet vilket även speglar av sig på musiken vad gäller ensamma pianoslingor och hennes smärtfyllda röst.

                Avsaknaden av scendekor kommenterar hon, ”det är inte så mycket till bildkonst, men ikväll får konsten ligga i musiken”, varpå hon börjar spela en låt som utan tvekan skulle kunna vara med i en gammal varieté. Alla toner går i moll, von Hausswolff ylar desperat som en varg och allting blir så starkt att det nästan känns lite kusligt. Nästan som en skräckopera.

                Därefter förklarar von Hausswolff att ”det här blir väldigt, väldigt improviserat, vi tänkte köra en Tom Waits-cover”, och börjar spela en helt underbar version av Who are you. Hon skalar av all skitighet som finns i Tom Waits musik och kvar blir bara en oerhört vacker och skör låt. En väldigt, väldigt bra cover.

                Därefter avslutar hon med något som liknar en psalm där hon sjunger ”Jesus, I don’t want to die in your arms”. Nu är det inte bara ett ensamt piano längre, utan hela bandet är med. Kurt Cobain-gitarristen bjuder till och med på ett gitarrsolo mot slutet.