I den allra första intervjun jag läste med Teddybears Sthlm, som de hette då, klagade Patrik Arve på hur taskiga bröderna Åhlund var mot honom. Han sa att de pressade honom så hårt i studion att han hade svårt att prestera. Det var innan de ens släppt sin första EP som Sveriges tajtaste och bästa hardcoreband. Men mycket har hänt sen dess, Sthlm har försvunnit från namnet, likaså hardcoren och en lång rad trummisar. Numera är det nån slags blandning av Ramones, Kraftwerk och Donna Summer som spelas och sången sköts för det mesta av olika gästsångare.

     Jag har inte sett Teddybears på en scen på ett antal år och jag har undrat över Herr Arve sedan dess, det är uppenbart att han inte trivdes i rollen som sångare och jag undrar vad hans roll är numera.

     Men när de går på scenen på Berns så har alla utom de två trummisarna björnmasker och man kan egentligen inte veta vem någon i bandet är. Men scenen är vansinnigt snygg med ett jättestort björnhuvud klätt som en discokula, stora videoskärmar som visar texterna och massor av spegelklädda högtalare. Ljudet är bra och publiken är med på en gång. Teddybears bjuder verkligen på fest och det är svårt att inte ryckas med av krautdiscon som strömmar från scenen. Arve går omkring och lunkar med lampor runt sin mikrofon och hans röst är helt förvriden av diverse effekter och robot-filter medan bröderna Åhlund poserar med sina fyrkantiga, spegelbeklädda instrument.

     Men spelningen tappar snabbt fart när bandet redan efter tre låtar lämnar scenen för ett ironiskt gitarrsolo. I alla fall kändes det som ett, vet inte riktigt annars hur man ska förklara att Klas Åhlund spelar valda delar av Eddie Van Halens uppvisningslåt Eruption medan han posar som den björnhuvudbeklädda gitarrhjälte han föreställer. Men man märker att något inte stämmer, det tar alldeles för lång tid mellan vissa låtar och även om båda Swingfly och Daddy Boastin gästar så lyfter det aldrig riktigt igen.

     Och när vi efter 40 minuter bjuds på ett alltför långt trumsolo börjar jag tröttna. Och inte blir det bättre när trumsolot slutar för då händer ingenting, i tio minuter. Sen skickas trummisarna in igen för ytterligare ett solo och vi som står på balkongen kan se att björnhuvudena står och pratar och viftar med armarna bakom scenen medan trummisarna uppmanas att fortsätta. Och det är nånstans här som hela spelningen kollapsar och går upp i rök.

     Robyn, kvällen i ära även hon i ett björnhuvud, går till slut ut på scenen men så fort musiken börjar lämnar bröderna Åhlund henne och hon står där själv. Ljusen tänds och utan minsta förklaring är konserten över. Det känns tomt och olustigt, man tycker ju att även om ingen betalat inträde så kunde man ge en liten förklaring eller ursäkt. Det närmaste vi får är när Robyn och Swingfly kommer ut för en kort och snabb a capella version av Cobrastyle medan det verkar som att bandet gått hem för kvällen. Det verkar som att Stockholms egna bröderna Gallagher har gjort det igen.