Stämningen i luften: Om man sluter ögonen, stiliga segelbåtar över ett skimrande melankoliskt hav. Med klubbstök i bakgrunden.
Camera Obscuras sångerska Tracyanne Campbell får elstötar av mikrofonen.
”It’s alright. I quite like it”, säger hon på bred glasgowsk dialekt och ler innan bandet drar igång en sprakande version av If looks could kill. Det är den skotska gruppens svängigaste och stökigaste stund. I kväll breder Tracyanne Campbells låtskrivartalang ut sig mellan snygga popdängor och sanslöst vackra vemodsballader som nya James.
Den överlag unga publiken blir mest uppspelta då de mer ösiga hitsen Lloyd, I’m ready to be heartbroken och French navy spelas men kanske hittar man Camera Obscuras riktiga kärna i den perfekta finalen Razzle dazzle rose. Här når i alla fall bandets stämningsfulla melankoli sina mest storslagna höjder.
Camera Obscuras vanliga sättning är förstärkt med trumpet- och percussionspelande Tim Cronin. Både han och basisten Gavin Dunbar står lite i skymundan på var sin kant av scenen. Två rejäla pelare skär av dem från de övriga medlemmarna och gör att de hamnar utanför spotlightsen. De verkar vara rätt nöjda ändå. Tim hoppar fram och slår hårt på trumsetets cymbaler i fina Keep it clean, en skön kontrast till Camera Obscuras städade look.
De är ett otroligt stabilt band, men det är Tracyanne Campbells starka och sorgsna röst som är grunden som de vilar på, som utgör den verkliga laddningen. Det är antagligen just därför mikrofonerna skickar blixtar på Parken i kväll.
|