Sen debutens släpp nån gång i somras har JJ hypats sönder, vilket inte är särskilt konstigt. Ett Tough Alliance-baserat skivbolag i ryggen, en strikt medieskygghet och fet anonymitet (”sångerskan heter kanske Elin och han andra killen är kanske en gogodansare”) leder oftast till sådant. Att albumet fått Sveriges musikrecensenter att rabbla superlativ och yra om nyanserad mystik och tårögd electropop bidrar givetvis också till att tyngden denna studentikosa kväll ligger mer på klimaxförväntningar än något annat. ”Det kommer bli skitbra, Strage sa att det är nya bästa grejen liksom, skitbra” är det enda jag verkar höra i väntan på att gruppen ska gå på och inleda sin frälsning. Så drar plötsligt det hela igång, popstudenter springer fram till den lilla scenen, gnider sina rutiga skjortarmbågar mot varandra och tindrar som det är -97.

Jag står och försöker hindra en förvirrad utbytesstudent från att sabba mitt Visakort i baren och hör bara tjut och intropepp innan jag vänder mig om för att äntligen se var JJ-dealet egentligen är. Och jag ska säga er kära vänner var det är. Ensam på scenen sitter en liten tjej som påminner mig om popbrudarna på högstadiet i sin catty makeup, tuperade hår och långsamma blick. Med en ölflaska i handen och en rutig filt virad om sig sitter hon på en stol på tryggt avstånd från iBooken tre meter bort som pumpar musiken. Hon blundar, småler för sig själv och sjunger falskt. Till playback. Det är under konserten oklart var den påstådda gogodansaren befinner sig, men det visar sig senare att han tryckte på play och sedan gick och drack öl i logen.

Publiken tindrar tålmodigt vidare, fokuserar på Strage och försöker dansa lite. Det går sådär. Inte för att det är något fel på materialet, absolut inte. På skiva funkar electroromantiken utmärkt, då är det som ett naivt Radio Dept-party där alla är bjudna. Det är snarare när materialet framställs av några loja fylletrötta tonåringar som det hela blir ett problem. När vi kommer in på närvaro och varken finner den fysiska eller sceniska. Vissa kallar det balla fuck the world-konserter, jag kallar det respektlöst och fåfängt.

För att fatta mig kort fortsätter ”whatshername” med sina tunga ögonlock halvsjunga från sin stol i dryga 30 minuter från gogokillens knapptryck, sen är det hela över. Vissa av popskaran säger till varann att det var tufft och riot, andra står förvirrat kvar och undrar vad de egentligen betalat för att se. ”Till och med en maracas som de hade på Stockholmsspelningen hade gjort spelningen igår mer levande” säger en som attendat på Facebook i efterhand. Och han har helt rätt.

Att inse är dock att ja, visst kan det funka med en konsert som mest är ett fuck you i ansiktet med svängande basebollträn och playback, men då får det backas upp av crazy hits och en jävla publikpepp. Själva musiken och publiken kan ersätta en bristande närvaro, men inte till någon slags abstrakt lågmäld electro, och inte av stackars studenter som betalat för fest men fick slumrande hypedravel. Då blir det mer shame än game.