Stämningen i luften: Trångt och brådskande bland publiken, tradigt på scen.

Folk springer verkligen in i lokalen för att garantera sig plats i den gamla bilverkstaden med spegelkross fastlimmat på väggarna i baren och dörrarna öppna för att släppa ut all svettig luft från Friska Viljors spelning nyss. Man skulle nästan kunna ana viss hysteri kring bandet som även är albumaktuella för tillfället. Men trots energisk och episk inledning från Birminghambandet kommer ingen urladdning. Snarare ett magplask av en Energizer bunny.

För det känns som bandet snubblat och landat på magen och fortfarande förtvivlat sprattlar med armar och ben. De larmar och gör sig till. Men publiken står mest stilla utan att engagera sig, jag börjar skruva på mig och tittar efter sittplats och kollar på klockan som är precis efter midnatt. Spanar på spegelglasmönstret på väggarna. Hör sångaren Tom Smiths överdrivet teatraliska röst och vänder mig bort.

Bandet låter dessutom som en blandning av en kass Queenkopia och Coldplay, inte alls nån kvalitetsindierock som Editors körde i början av sin karriär.

Och så fortsätter det. Hurtig arenarock på en cool klubb i Hamburg – hur fel kan det bli egentligen? Livet känns mycket bättre när Reeperbahns unkna luft slår emot oss på gatan utanför, önskar vi gått och sett danska Turboweekend istället.