Låt mig få klargöra några saker först: nej, jag förväntade mig inget publikfrieri i form av gamla juveler som Mom and dad, I’m slow, Carsick eller ens senare klassiker som Ask me, don’t axe me. Det har Jari Haapalainen satt stopp för sedan en tid tillbaka och det är inget att älta. Nej, jag förväntade mig inte ett band som skulle bjuda på sig själva, inte ens på sin 20-årsfest på Debaser Medis i Stockholm. Jag är ärligt talat tacksam för avsaknaden av hysteri och, för den delen, nostalgi. The Bear Quartet ska vara introverta. Liverepertoaren ska bestå av löjligt färska låtar blandat med osläppt material. Det unnar jag dem. Jari menade i en intervju i PSL att BQ är en konstnärlig fristad för honom, helt utan kommersiella syften. Och det gör fortfarande bandet till en av Sveriges mest intressanta och progressiva indieakt. Sist men inte minst, nej, jag ogillar inte det senaste släppet 89. Jag tycker rentav att den är en av deras tre starkaste skivor under 2000-talet.

På något sätt var allt dömt att lyckas. En jävig och tolerant BQ-anhängare med vässad penna – beredd att sätta G efter G efter G. Hyllningen var på förhand ett faktum. Men något hände på vägen. Ett störningsmoment uppenbarade sig och som av ett orosmoln färgades hela Medis takhimmel kolsvart.

– Känner du lukten? Lukten av lik?

Mattias Alkbergs första mellansnack är inledningen till Sweet beef, som krossar lyssnaren ganska omgående. Om man kan flacka med hela kroppen är det precis vad Alkberg gör. Han är ängsligare än de hipsters som visar upp sig på Götgatan – han rör sig med ironiska rockposer och bär rollen som den mest likgiltiga på scen, medan resten av bandet maler på med Least loved (of the unloved). Nytt material blandas med ännu nyare och Millions, med sitt oerhört fina marschintro är kvällens höjdpunkt. Synd då att allt rivs isär av ett medvetet svårmod som skoningslöst får härja fritt i salongen.

Några i publiken klappar med i en refräng och Alkberg gömmer ansiktet i sina händer.

”Nej, nej, nej. Inte okej”, ser man honom tänka.

”Men varför detta påklistrade svårmod?”, hör jag mig själv tänka.

Egentligen kan man bara le åt det hela. Det är för uppenbart för att inte kunna viftas bort som någon slags nervös bieffekt. BQ står på en scen och våndas för regler de själva satt upp. Absolut, man kan acceptera tanken om kompromisslöshet, men när det mer liknar teater tappar man både lust och förståelse. Det var sånt här som fick folk att vända barocken ryggen på 1700-talet. Till slut ser man bara ett band som inte gör någon lycklig. Minst av allt sig själva.

Att vi får fler extranummer än man förmått ana och att avslutningen bjuder på en smått lysande kakofonisk ljudbild skulle ha kunnat lyfta betyget ovanför bra-strecket, men det vore att ljuga om man ser till helheten. En besvikelse är en besvikelse.

Sometimes the questions are complicated and the answers are simple, sa Dr Seuss en gång i tiden. En enkel lösning i fallet BQ: sluta parodiera svårmodet, slappna av. Medvetenhet är kanske i vissa fall ett tecken på äkthet, men den här kvällen stannade det vid självplågeri.