Piteåsonen och före detta fotbollsspelaren Nicolai Dunger kliver upp på scenen med ett av de bästa kompbanden jag hört på länge. De är lyhörda, tajta, slarviga när det behövs och ger alltid precis vad låtarna behöver, speciellt trummisen sticker ut med ett driv som är ovanligt hos en singer/songwriter. Vilket känns oerhört befriande efter konserter med exempelvis Olle Ljungströms klumpfotade grupp musiker.

Nicolai är en musiker som har hunnit med så otroligt mycket, han har spelat med Will Oldham och hans brorsa hemma hos dem i Kentucky, han har spelat in med Mercury Rev uppe i staten New York och emellan det har han spelat in en skiva med Edith Södergran-dikter. Men det som alltid varit Nicolais styrka är hans röst, den är personlig och stark, full av känsla.

Live är det kanske mer styrka som gäller men den är ändå bättre än de flesta man kan höra på en svensk scen. Tears from a childs eye görs med Anna Maria Espinosa istället för skivans Nina Persson och det funkar otroligt bra, Espinosas röst är annorlunda än Persons och ger låten en ny dimension. Can you funkar otroligt bra live och i Feels good får bandet till ett riktigt sväng. Dock slutar konserten efter 40 minuter och det känns lite väl kort, speciellt eftersom bandet är så pass vasst på slutet och spelningen bara klättrat uppåt.

Vad som dock är fullständigt obegripligt är hur stockholmare hellre står i kö ute i regnet till en bar som tar betalt för att hänga in jackan än går och ser en gratis konsert med en av Sveriges bästa artister. Nicolai Dunger är verkligen värd ett större genombrott, speciellt i en värld där opersonliga artister och Idol-deltagare får hur mycket utrymme som helst. Men kanske är det det som är hans största styrka, att bara fortsätta att spela in sina låtar oavsett vem publiken stöder den veckan, och att fortsätta att alltid vara unik.