Två DJ:s står på den lilla scenen och spelar The Wannadies, The Thrills och Fireside. Alldeles nedanför dansar en skjortklädd man till Lemonheads cover på Mrs Robinson. Överallt står små stim av människor utspridda och ler åt varandras håll. Stämningen är god. Några står mest för sig själva med blickarna riktade mot instrumenten och de två stolarna som är placerade framför DJ:s soundsystem. Man kan ana en längtan i deras ögon.

Så tystnar musiken och kvällens huvudakt presenteras. Den samlade klungan delas på mitten, de som vill fortsätta festa flyttar neråt entrévåningen och de som är där för The Tiny samlas närmare scenen.

Ellekari Larsson och Leo Svensson kommer in, finklädda. De har den senaste tiden agerat kompband åt Anna Ternheim och tidigare på var sitt håll spelat och sjungit med Ed Harcourt, Camera Obscura, Taken By Trees och Martha Wainwright, för att nämna några få exempel. Så även om du inte har hört The Tiny har du med största säkerhet lyssnat på medlemmarnas bidrag i andra konstellationer.

Leo lutar sig över en liten xylofon, och tillsammans med Ellekaris fingrar vandrande över elpianot skapas de fint ekande klanger som lägger grunden till låten Too heavy a burden. Tonerna riktigt dansar genom luften, det är svårt att tänka sig en bättre start. Innan tredje låten, Lithium, ber Ellekari publiken komma närmare. ”Det blir mer som hemma-hos då”, säger hon. Och det känns onekligen som en djupt personlig upplevelse att bevittna duon på scen.

När Leo och Ellekari, ett par även i kärlek, sneglande mot varandra stämsjunger singeln Last weekends refräng känns det som man hamnat nära det privata, det förtroliga. Fast inte på ett jobbigt sätt. Snarare är det som att vi i publiken innesluts i en varm cirkel, inramade av The Tinys kompromisslöst innerliga musik. Bruset från nedervåningens klubb stör aldrig, för bandnamnet till trots bygger duon dramatiska ljudslott, murade av Ellekaris starka säreget hesa röst och pianoackord och Leos vindlande cellomelodier.

Mitt i låten Burn släpper Ellekari klaviaturen och överlåter sången till Leo och klappar takten uppbackad av publiken. När hon återkommer är det med så drivande harmonier att låten förvandlas till den mest intensiva stunden under spelningen. Möjligtvis i konkurrens med avslutningen på bandets ordinarie set, The man who ran, som Ellekari sjunger med en lyft knuten näve över dröjande cellotoner, vilket får låten att likna något av en emotionell kampsång.

The Tiny lämnar därefter scenen men blir ivrigt inropade av den entusiastiska publiken. Så sätter bandet definitivt punkt med en vacker tolkning av Gillian Welchs Everything is free. Spelningen känns aningen kort, efteråt tänker jag till och med att för min del hade de gärna fått spela lika länge till. Därmed förstår jag dem som innan konserten står utspridda i lokalen, som med blicken längtar efter The Tinys passionerade musik.