Theodor Jensen har kostymbyxor och uppkavlad skjorta, precis som vanligt. Framför honom står en ganska gles skara människor, varav vissa knappt kan slita sig från Michael Jacksons History tour vol. 11 på bardiskens skärmar. Men det ska förändras. Kanske är det när de inser att Theodor är besatt.

Redan i inledande Tough love flackar han med blicken, rör sig spasmiskt och byter på sitt karaktäristiska vis ständigt tonläge. Bakom en av scenens pelare står Daniel Gilbert undangömd och manglar gitarr som bara han kan. Publiken nickar, ler och stampar uppskattande takten. Moonwalk och vita handskar är bortglömda. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att Theos hängivna frenesi förtjänar mer. För det är här han hör hemma. På scen. Om nya skivan tar ett steg bort från The Plan och närmar sig andra, långsammare tongångar så är kvällens spelning på Parken en hymn till den skeva ohämmade indiepopen som vi ändå förknippar Theodor Jensen med. För även de nya låtarna blir här smutsigare, snabbare och lite bättre.

Mellan två låtar kommer en ung man fram till scenen och sträcker fram en röd ros till Theodor. Smickrad bedyrar han att han inte kan ta emot den utan måste ge den till Titiyo! Uppgjort eller inte så berör det när hon iförd en avslappnad klänning med paljetter spatserar upp på scen, tar emot rosen och kramar Theo. Tillsammans genomför de en Side by side som genererar den största publikresponsen hittills.

Titiyo ackompanjerar både Theodors röst och scenpersonlighet på ett utmärkt sätt, där hon är den lugna och stabila och han den hetsigt dramatiska. Medvetna om kanske just det stannar de båda upp ibland och tittar på varandra och ser nöjda ut. Hon stannar på scen ytterligare en låt, byter ut mikrofon mot tamburin och de river av vad som måste vara albumets starkaste låt, Songbird. Theo far upp och ner på knäna och rusar svettig fram och tillbaka på scenen med en intensitet som utmanar Håkan Hellström. Han är där för oss, men också för sig själv och sitt band och man får känslan av att det är det här han lever för.

Det är svårt att inte stå och flina förnöjt när Fredrik Sandsten trummar igång The Plans Lets leave, och det verkar som publiken känner likadant. Det är inte längre bara killen längst fram med polisonger som knyter näven i luften och sjunger med.

Men emellanåt stannar det av. Tempot dras ner i ett par nya låtar, precis som hos Theodor själv. Publiken blir distraherad. Det handlas öl och småpratas i golvets utkanter. Särskilt pinsamt blir det när en mindre begåvad person stöter ur sig ett burop.

I extranumret händer ändå det som ingen kanske trott men ändå hoppats på, en hänsynslöst intensiv Mon amour. Theodor kastar sig helt oväntat ut på golvet och knockar nästan en tjej med gitarrhuvudet. Unisont med keyboardistens glättiga körer jagar han runt nedanför scenen och vrålar "Merde, ahh Merde!". Kvällen igenom balanserar Theodor Jensen till synes på bristningsgränsen, och för det ska han ha stort tack.