Aftonen inleds på Sticky Fingers med Arctic Monkeys ur högtalarna och brittisk surpop som får vilken punkintresserad person som helst att nå botten. Detta oljud toppas med ett göteborgskt förband som spelar en oerhört fantasilös Hästpojken/Gyllene Tider-pop på svenska om bananskal. De har något av ett Sigge Sloge-perspektiv på kvällen vilket innebär en ständig löjlig interaktion med publiken ”klappa nu”, ”mår ni bra”, ”då kör vi refrängen tillsammans”. Med detta i bagaget börjar helt plötsligt The Ruts, Sham 69 och Dead Kennedys strömma ur högtalarna och jag påminns om varför jag är här. Det är inte för att lyssna på trälig ungdomsmusik utan medelålders intensiv västerbotten-HC.

  Då det inte är mer än de vanliga 60 kronorna som tas i inträde verkar de flesta vara mer lördagsstammisar än punkintresserade. En till början ganska svårflörtad och tanig publik ser fyra killar i bar överkropp med tatueringar ta språng mot scenen. Det är huvudakten AC4 som bytt om inför kvällen. Dennis Lyxzén slipper nu den lila sammetskostymen från The (International) Noise Conspiracy och kan svettas fritt. Till skillnad från T(I)NC så är AC4 ett band som får sälja in sig till publiken för att den ska börja röra på sig och komma ur poptransen.

  Dennis Lyxzéns mellansnack är väl ökänt vid det här laget. Det har hängt med sedan Refused och går fortfarande i samma anda. Ett ständigt ömkande över hur svårt det är att ha växt upp i Vännäs som enligt honom är Sveriges enda tråkiga håla. Samtidigt är det ändå en form av hyllande av Norrland. Dock är ju inte bandmedlemmarna 20 år längre och kanske har de stött på andra intressanta saker att prata om. Saker som inte involverar ett hat mot polisen vilket också känns lite i det förflutna. David äter även kött sedan ett par veckor tillbaka, man skulle kunna tro att han var ironisk men köttet verkar införlivat igen av något okänd anledning.

  Trots ett något förlegat mellansnack går det inte missta sig om att grabbarna vet vad de håller på med. De bjuder på 20 minuter hetsig Minor Threat-hardcore. Efter halva spelningen görs ett tappert försök till en moshpit längst fram vid scenen och publiken börjar få smak för AC4 och AC4 för publiken. 20 minuter blir snart 30 minuter och hela plattan är i stort sett avklarad och istället lockar Dennis Lyxzén med att han drypande i svett kommer att sälja skivor och t-shirts till de som vill handla och konversera. En eloge måste ges till Jens Nordén på trummor som är iklädd den skönaste kombinationen bar överkropp och jeansväst bankar skiten ur trummorna och får det hela några snäpp kraftfullare.

  Spelningen och bandet AC4 känns ganska anspråkslöst och någon storkova är det inte tal om. Det verkar mer handla om att få känna på de där rötterna igen som präglar mellansnacket. AC4 vill ut och spela hardcore, njuta och ha kul. Och något kommersiellt genombrott för HC-band idag är väl uteslutet även om man har namn som Lyxzén och Sandström som ess i rockärmen.